Det ska vara så. Jag ska vara otillgänglig och du ska vara bedjande. 

Ner på knä annars bryr jag mig inte om dig. 

Men min kärlek ska omsluta dig, ömsom varm ömsom kall. 

Den ska göra dig vansinnig och beroende. Kanske är det all makt en kvinna får. Kärleksmakten. 

När det rör sig i kroppen, och man inte är beredd på det. Tror att man ska dö. Kanske inte omedelbart på fläcken. Men med tiden. 

Det är det som är makten. Makten att röra en kropp, i takt med din. 

Det blir aldrig bra, eller hur? 

Jag rör dig. Bara med fingertopparna. 

Syrade fingeravtryck. Jag ska få dig att glömma dina. 

Jag ska göra dig helt anonym och betydelselös. 

Jag ska göra dig sårbar. På riktigt. 

Inte som italienska män som gråter i filmer. Jag ska göra dig meningslös. Jag ska bli meningen. 

Och det ska vara så. 

Du ska vara ful och jag ska vara vacker. 

Vilken jävla symfoni. Ge mig lite dissonans och skit att tugga på. Det är för trångt här. Släpp in lite ljus! 

Jag vill ju se på dig. 

Se på dig på riktigt för första gången. Snurra runt ett varv. 

Du ser ju förfärlig ut. Magen sticker ut och ansiktet hänger. 

Men jag kan älska dig. 

Som en Jesusfigur ska jag dyka upp ur alla hörn. Alla de ogästvänliga. 

Och ur mörkret ska våren komma för sista gången. 

Sprida sin friska luft över staden. Den du inte tål längre. 

Som om du någonsin tålt den. Som om du någonsin längtat någon annanstans än bort.

Men vi kan fylla staden. Med stormiga relationer. (Plural, eftersom varje gång vi lämnar varandra så dör vi, de vi var). 

Koreas ambassad 

Gamla falska minnen
 
Du kommer hem till mig när jag minst anar det

Släpar på säckar med jord

 

Känner mig elektrisk
Ingenting i mig är dött

Det fucking äckligaste jag sett i hela mitt liv är när Adam Tensta plockar ut tjejer att ta med sig till hotellrummet. 

Jag har bytt ut dig nu.
En mot en annan.

Jag lät mitt samvete sippra ner på din kropp och sedan drog du. Söndersmält och avtänt. Från fastlandet.

Jag har bytt dig nu.
Jag har bytt din betydelse.
När jag säger ditt namn menar jag någon annan.

Befrielsen.
Du är fri att vara vem du vill.

Det finns så många trösklar. Sömnen. Distansen mellan dig. Mellan dig och utomhus. Satsen. Utomhus. Asfalten mot regnet. Regnet mot pannan. Bara mjukt. Täcket. Vem ska sy alla kläder? Vem ska städa alla korridorer? Ingen vet längre vad de ska svara. Alla har djup kris.

"Det kommer självdö", säger du. Implodera. Håll min hand.

Och första steget är att ge upp.

Huvudet fyllt av grå smet. 
Pappersmassa.
Trycksvärta.

November med ett tryck på bröstet.
Och det var längesedan allt kändes så hopplöst.

Gåshudsarmar.
Inte ens vackert.

Bara tunga andetag.

Man bor i samma stad.
Man gömmer sig för människor på biblioteket.
Man gömmer sig för människor på stationen.
Man gömmer sig för människor på storgatan.

Man tittar bort.
Man låtsas inte se.
Låtsas var upptagen.

Man blundar.
Tänker på något annat.
Tänker bort.
Tänker om.

Man bor i samma stad och man vet hur saker kommer och går.
Man vet hur människor föds och dör och hur staden föds och dör.

Man bor i samma stad och man gömmer sig för människor.
Man gömmer sig med blicken.
Tittar bort.
Låtsas inte se.
Låtsas vara upptagen.

Om du kommer för nära nu så skriker jag viskar man med ljudlösa ord.
Om du kommer för nära nu sliter jag mig själv i stycken och dig med ditt jävla miffo, dig med!

Man bor i samma stad och skickar brev till varandra.
Elektroniska med ettor och nollor.
Man öppnar dem och läser dem omsorgsfullt men när man ser varandra säger man ingenting.

Jag vill skriva fuck på era mellangärden och överläppar och aldrig sluta tänka att vi fan ta mig är mer än det där ni kallar kärlek. 

Önskar er arbetslöshet och vanliga vardagar. 
Önskar att era blickar aldrig når igenom mig igen. 
Önskar att någon inflytelserik jävel ska komma fram till att det är ute med rev - och nyckelben. 

Ni är jävligt ute. 
Jag vill att ni ska vara jävligt ute. 

Jag önskar att jag ska vara den som kom undan.