Veckomeny

Måndag - Giriga människors blickande blickar.

Tisdag - Nattskum och ketchupsflammor.

Onsdag - Marklandat konfetti och trasseltovor.

Torsdag - Böljande landskap och regnfladder.

Fredag - Grus och jord.

Lördag - Saltvatten, motorolja, tårar och vin.

Söndag - Hungrande pojkars drömmar.

Jag måste göra det här nu

och jag måste göra det själv

själen finns inte nu

jag ler alltid på beställning

men aldrig utan

det finns ett vakuum

som har placerat sig mellan mina tankar

ingenting når fram

jag är ensam

i ensamheten


Det är mörkt nu

men inte mörkt

bara beigefärgat

intonat

långsamt

men inte eftertänksamt

ostabilt

men inte spontant


Jag är ensam nu

men inte ensam

människor rör sig kring mig

men jag pratar inte med dem

jag låter dem röra sig

i sina mönster

och jag rör mig i mina

så slipper vi mötas

ögonvitor

vita ögonblick

blickar mot

bort


I morgon börjar det

det som inte fick hända

vuxenlivet

Låtsasnätter med huvudet upp och ned.
I takt med tinningen.
Imploderar.
Implosion.

Du står med ryggen vänd.
Jag står man ansiktet rakt in.

Sommarnätter som inte bekommer mig.
Ögonblick som glöms bort.
Vindpustar som inte ens andas in.
Inte ens lite.

Cykeltramp. Blött jeanstyg. Glasögonbågar.

Huden som skiljer blodet från asfalten. Och att ligga på den asfalten. Händerna utsträckta.
En honnör mot verkligheten.
En honnör för framtiden.

Finns jag kvar i morgon så ska jag försöka leva mer.
Eller kanske mindre.
För less is more.

Frihet känns inte.
Frihet är motståndslösa andetag.
Motståndslösa simtag. Armtag. Bentag.


Frihet är avsaknad av fångenskap.
Avsaknad av motstånd.


Man kan inte känna avsaknad. 
Man kan inte känna det som inte finns.


Frihet är ett träd som fallit i skogen
och som helt stilla får ligga kvar där,
där det föll. 


Frihet är avsaknad. Avsaknad av händer som reser dig upp från marken och borstar av dig.
Avsaknad av ögon som naglar sig fast i dina och ber dig att följa med hem. Frihet har inget hem.
Frihet är avsaknad av hem. 
Avsaknad av punkter. 
Där någon kan trycka. 
Där någon kan fästa dig. 

Regnbågsdöden

Men kom hit och ställ lite krav på mig!
Riv lite i sömmarna.
Slå hål på mina bubblor.


Kom an kamrat! Jag vet hur du smyger i buskarna.
Jag vet hur de sticks och bränns.


Kom hit och fråga frågorna som behöver ställas.
De som jag inte vågar ställa mig själv.


Kom hit och provocera mig blå och röd och slå mig innehållslös.
Slå mig med mjuka händer åsiktslös, anspråkslös.




Galenskapen är ett frö som ständigt sås i mina avgrunder.

Som om du kom hem och hittade mig med händerna fulla av blod och mögel.
Som om natten i sin enfald slutade vara svart när du flög förbi. Bara blev grå och kontrastlös. Rastlös.


Som om döden blev en maträtt på en meny någonstans långt bort från livet. Som om din fjäderdräkt och dina fingrar kunde röra mig. Det kan de inte.


Som om träden förblev träd och himlen förblev sotig. Du vet vad aska luktar. Smakar.


Som alla bilder du har i huvudet och som alla luckor som över åren letats sig in. Som puckelryggen. Som enfalden. Som natten. Som svärtan i fjädrarna. Som livet när du tar det. Förgriper sig på det. Du är också vacker. Det är vi alla.


Som om den uppspydda spybollen väcklade ut sig till ett helt hav av spybollar. Som om just de här spybollarna fick för sig att följa med dig hem och knacka på din dörr till klockan fyra på morgonen. Som om någon slängde sig mot din fönsterruta i förtvivlan. Blod och fjädrar. Fjädrar och blod.


Som allting oheligt samlat i någons kupade händer. Är något som är värt att räddas något värt att ha? Somnande meningar. Meningslös sömn. Svarta gardiner. Svarta moln på håll. Dimma över ängen. Fåren betar stilla. Fjädrar mot rutan. Någon biter hårt. Dina kupade händer.


Som om du satt mitt emot dig själv innan undergången. Som om du satt och letade efter ögonkontakt men bara fick ett meningslöst nickande till svar. Som om du rörde din hand. Som om den var kall. Som om du insåg din egen död. Som om du dödförklarade dig själv. Som om alla döder är sådana. Som att sitta mitt emot sig själv innan undergången.


Som kråkan och dess vildsinta längtan efter kött. Som morgonkvistens misstänkta oskyldighet. Paradoxens epicentrum. Deckarklyschan.


Som svärtans innersta beståndsdel.
Intet.

Dagens outfit:


Löst flätad fläta.
Svart polotröja.
En dansares hållning.

Stockholm.


En pojke och en flicka. Hand i hand på tunnelbansstationen.


Båda gråter. Pojken är röd i nacken. Röd i ögonen.


Hon gråter. Hon gråter och han tröstar henne på ett språk jag inte förstår. Med hans händer om hennes ben. Framåtlutad. Nära. 


Världen är farlig under nätterna. Stockholm är farligt under nätterna. 
Människor med hunger i ögonen. Ögon som glider över kroppar. Fickor. Flickor. Pojkar. 
Hon gråter.

Jag har inget smart att säga er.

Inga punchlines att ge er. Slårepliker. Pundarrepliker.

Du kör för fort på E4:an och samtidigt som vi kraschlandar in i bostadshusen tänker jag att jag borde ha älskat dig mer. 

Kanske borde alla älskar mer

och sluta kalla sig själva för poeter, konstnärer och slavar under det patriakala samhället.

Kanske borde vi sluta titta oss själva i spegeln.

Kanske borde vi börja se människor i ögonen.

Kanske borde jag sluta äta skit och jord 

och kanske borde himlen tagga ner med sin överrumplande blåhet.

Jag är snart vuxen men jag vet ingenting. 

Jag har någon slags idé om att det låter mig vara fri. 

Kanske borde jag sluta ställa krav på mig.

Kanske borde du börja ställa krav på dig. 

Kanske borde vi bry oss mer om varandra.

Kanske borde vi skita mer i varandras detaljer.

Du är en människa. Med en utsida. En insida. Detaljer. 

Du är en människa. Du har en syn. Du har en känsel. Du har ett tal.

Du har lärt dig att skrika. Du har lärt dig vad som är normalt.

Kanske borde du börja banta. 

Kanske borde du klippa håret som Angelina Jolie. 

Kanske borde du tycka om din släkt. 

Kanske borde du köpa tre betala för två. 

Kanske borde du tvåla in dig din sista mänsklighet och sedan bara skölja av den. 

Låta den rinna av dig. 

Ner i brunnen. 

Ren och fin. 

Ren och fin. 

Renofin. 

Det skulle kunna vara ett läkemedel. 

Men det är det inte.