Man kan se att hon älskar honom.
Kanske inte direkt i hennes ögon
men i hur hon försiktigt, försiktigt viker ihop lakanen han har sovit på och gömmer undan där ingen kan hitta dem.
Till det gömstället kan hon gå och plocka upp tygtrasorna.
Sticka näsan i dem och låta ögonen rulla bakåt i huvudet.
Rus.
Jag lovar att jag alltid ska älska dig.
Jag lovar att jag aldrig ska älska dig.
Nu ska vi vara precis samma
minus allt.
1 kommentar:
Jag trodde nog att jag gjorde det, inom kort men avlägsen tid. Älskade. Ett starkt ord, kan det tyckas, men för mig kan inga ord bli starka eller svaga; det gäller bara att definiera dem på ett exakt sätt, så att man kan använda dem korrekt sedan. I någon mån älskar jag dig säkerligen alltjämt, även om jag intalar mig att du inte finns, och utsätter mig för våld varje gång jag uttalar ditt namn, för att på så vis bränna bort dig från medvetandet. Jag bryr mig ännu, hur mycket jag än vill glömma och gå vidare, som du uppenbarligen alltid gör på nolltid. Skillnaderna ossemellan är för oöverstigliga. Jag hyllar inte laster, brister, obalanserad experimentativitet och allsköns egocentrism; detta är inte konst, inte rätt och inte värdigt. Skulle det oändamålsenliga vara naturligt, måste naturen motverkas. Vissa är barn av den nya eran - den nyliberala, kalla, hårda, individuella eran - givetvis utan att kunna hjälpa det, och i många fall säkerligen utan att veta om det. Jag är nog delvis ett sådant barn - en individualist med starka principer, redan i din ålder och dessförinnan - men jag bejakar det inte; det underordnas det som jag menar skapar det långsiktigt bästa. Ungdomen kan inte tänka långsiktigt, och i den nya eran "vill" den inte heller göra det. Tilliten till den som inte är någontng, inte "vill" vara någonting, och inte kan vara någonting, kan aldrig bli större än vad ens momentana brister och behov tillåter. Den som har bristen på identitet som identitet, är trygg endast i nycker, temporära behov. Om en sådan person kan älska i allmän mening, vet jag inte, men styrkan i sådan kärlek är nog inte större än styrkan i de tillfälliga behoven kombinerat med de tillfälliga "övertygelserna". Detta spelar emellertid ingen roll, så länge människor är medvetna om spelreglerna, om att allt fast ånyo förflyktigas. Nog är jag medveten, men jag är naiv nog att hoppas på förändring, även av det innersta och mest oåtkomliga. Låt en dag eftertänksamhetens stig korsa vägen mot Gehenna, så att du kan bli mer. Allt gott önskas dig, du inexistenta, du som har glömt mig, du som inte menade det sista brevet annat än möjligen just exakt då. Må förstörelsen fördrivas, förtappelsen förtvina. Må något gott förbli.
Orakel utan lärjunge/Fast punkt som drivits på flykt
Skicka en kommentar