f r o s t i n u t i

Du byts ut.

Du blir överflödig.

I dina journaler står det att du inte är
arbetsförmögen,
livsförmögen.


Du blir utdaterad.

Någon heller klorin över hela ditt badrum och
säger att det är

smutsigt
ofräscht
ingrott.


Du sitter med din mamma utanför kyrkogården.
Ni väntar på döden.
Ni väntar på bussar som aldrig kommer.
Ni väntar på döden.
Ni väntar på bussar som aldrig tar er hem.


Din toppluva döljer inte förnekelsen, ålderdomen eller bitterheten.

Mitt hjärta rymmer inte dig.


Jag har inte tid säger jag ju!

Jag har inte tid med dina avgrunder. Jävla kloaker.


Som om allting handlade om dem.

Eller om toppluvor.

Eller om försäkringskassabesked.

Eller vårdcentralbesök.

Som om allting handlade om kaffe och kakor.

Jag handlar om livet,
om pulsen,
om oförståndet.


Du handlar inte om någonting.

Du har valt att ha det så.

Det gör det enklare att försvinna.







Solen når inte er.

Ni har gemensamt kommit fram till att den inte existerar och tillsammans ruttnar ni i skuggan.








När du med bristfällig puls och livslust uppsöker vårdcentralen möts du av en vit kvinna med vitt leende.

Hon pratar med dig om melodifestivalen.

Du
avskyr
melodifestivalen.



Hon luktar sterilt.
Allting luktar sterilt. Vitt, vitt och ingenting.

Du blir inlagd med diagnosen bristfälligt liv stämplat i pannan.


Snart luktar även du sterilt (du som brukade lukta billys panpizza och kaffesump)
Snart bleknar din hud.
Snart bleknar dina minnen.
Snart är din historia blyertsfragment på ett utsuddat papper.
Snart är du överskriven med bläck.
Snart vet alla hur det slutar.


Det spelar inte ens någon roll att jag älskar dig.






Jag står inte med i dina journaler.