tisdag 24 april 2012



Att sakna det man så innerligt ha hatat.
Att stå där utanför helvetet med nostalgiskimmer ända upp i halsen.
Att stryka med handen längs murbruket och tegelstenarna.
De som bar min tonårs misär.
De som gjorde mig svår och enkel.

Svår.
Inlåst på toaletten. Maniskt skrivande i ett anteckningsblock.

Enkel.
Sparkandes på smalben, dörrar, väggar.
Hjärtklappning. Mod. Vad glor du på blondie?!
Att vara god. Att göra rätt.

Det är så enkelt att göra rätt när allt är fel.

Jag ser det inte längre.
Det som formade mig.
Det som fick mig att förstå vad jag inte ville vara.
Det som fick mig att förstå hur mycket skit det finns i världen,
och inte bara i världen utan precis här där jag står.

Jag ser det inte längre.

Och det borde kännas bra.
Men det gör det inte.

Inga kommentarer: