f r o s t i n u t i

Jag har inget smart att säga er.

Inga punchlines att ge er. Slårepliker. Pundarrepliker.

Du kör för fort på E4:an och samtidigt som vi kraschlandar in i bostadshusen tänker jag att jag borde ha älskat dig mer. 

Kanske borde alla älskar mer

och sluta kalla sig själva för poeter, konstnärer och slavar under det patriakala samhället.

Kanske borde vi sluta titta oss själva i spegeln.

Kanske borde vi börja se människor i ögonen.

Kanske borde jag sluta äta skit och jord 

och kanske borde himlen tagga ner med sin överrumplande blåhet.

Jag är snart vuxen men jag vet ingenting. 

Jag har någon slags idé om att det låter mig vara fri. 

Kanske borde jag sluta ställa krav på mig.

Kanske borde du börja ställa krav på dig. 

Kanske borde vi bry oss mer om varandra.

Kanske borde vi skita mer i varandras detaljer.

Du är en människa. Med en utsida. En insida. Detaljer. 

Du är en människa. Du har en syn. Du har en känsel. Du har ett tal.

Du har lärt dig att skrika. Du har lärt dig vad som är normalt.

Kanske borde du börja banta. 

Kanske borde du klippa håret som Angelina Jolie. 

Kanske borde du tycka om din släkt. 

Kanske borde du köpa tre betala för två. 

Kanske borde du tvåla in dig din sista mänsklighet och sedan bara skölja av den. 

Låta den rinna av dig. 

Ner i brunnen. 

Ren och fin. 

Ren och fin. 

Renofin. 

Det skulle kunna vara ett läkemedel. 

Men det är det inte.