Som om du kom hem och hittade mig med händerna fulla av blod och mögel.
Som om natten i sin enfald slutade vara svart när du flög förbi. Bara blev grå och kontrastlös. Rastlös.
Som om döden blev en maträtt på en meny någonstans långt bort från livet. Som om din fjäderdräkt och dina fingrar kunde röra mig. Det kan de inte.
Som om träden förblev träd och himlen förblev sotig. Du vet vad aska luktar. Smakar.
Som alla bilder du har i huvudet och som alla luckor som över åren letats sig in. Som puckelryggen. Som enfalden. Som natten. Som svärtan i fjädrarna. Som livet när du tar det. Förgriper sig på det. Du är också vacker. Det är vi alla.
Som om den uppspydda spybollen väcklade ut sig till ett helt hav av spybollar. Som om just de här spybollarna fick för sig att följa med dig hem och knacka på din dörr till klockan fyra på morgonen. Som om någon slängde sig mot din fönsterruta i förtvivlan. Blod och fjädrar. Fjädrar och blod.
Som allting oheligt samlat i någons kupade händer. Är något som är värt att räddas något värt att ha? Somnande meningar. Meningslös sömn. Svarta gardiner. Svarta moln på håll. Dimma över ängen. Fåren betar stilla. Fjädrar mot rutan. Någon biter hårt. Dina kupade händer.
Som om du satt mitt emot dig själv innan undergången. Som om du satt och letade efter ögonkontakt men bara fick ett meningslöst nickande till svar. Som om du rörde din hand. Som om den var kall. Som om du insåg din egen död. Som om du dödförklarade dig själv. Som om alla döder är sådana. Som att sitta mitt emot sig själv innan undergången.
Som kråkan och dess vildsinta längtan efter kött. Som morgonkvistens misstänkta oskyldighet. Paradoxens epicentrum. Deckarklyschan.
Som svärtans innersta beståndsdel.
Intet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar