måndag 23 september 2013


Det ska vara så. Jag ska vara otillgänglig och du ska vara bedjande. 
Ner på knä annars bryr jag mig inte om dig. 

Men min kärlek ska omsluta dig, ömsom varm ömsom kall. 
Den ska göra dig vansinnig och beroende. Kanske är det all makt en kvinna får. Kärleksmakten. 
När det rör sig i kroppen, och man inte är beredd på det. Tror att man ska dö. Kanske inte omedelbart på fläcken. Men med tiden. 

Det är det som är makten. Makten att röra en kropp, i takt med din. 


Det blir aldrig bra, eller hur? 

Jag rör dig. Bara med fingertopparna. 
Syrade fingeravtryck. Jag ska få dig att glömma dina. 
Jag ska göra dig helt anonym och betydelselös. 
Jag ska göra dig sårbar. På riktigt. 
Inte som italienska män som gråter i filmer. Jag ska göra dig meningslös. Jag ska bli meningen. 

Och det ska vara så. 
Du ska vara ful och jag ska vara vacker. 

Vilken jävla symfoni. Ge mig lite dissonans och skit att tugga på. Det är för trångt här. Släpp in lite ljus! 
Jag vill ju se på dig. 
Se på dig på riktigt för första gången. Snurra runt ett varv. 
Du ser ju förfärlig ut. Magen sticker ut och ansiktet hänger. 

Men jag kan älska dig. 
Som en Jesusfigur ska jag dyka upp ur alla hörn. Alla de ogästvänliga. 
Och ur mörkret ska våren komma för sista gången. 
Sprida sin friska luft över staden. Den du inte tål längre. 
Som om du någonsin tålt den. Som om du någonsin längtat någon annanstans än bort.

Men vi kan fylla staden. Med stormiga relationer. (Plural, eftersom varje gång vi lämnar varandra så dör vi, de vi var). 

1 kommentar:

Krokben sa...

Jag har fortfarande så många oskrivna brev till dig, som ligger på hög i bröstkorgen.